En utmaning att skriva lättläst
Johanna Nilsson har redan ett tjugotal böcker bakom sig. Hon har skrivit romaner och en mängd uppskattade ungdomsböcker. Dessutom har hon mottagit flera litterära utmärkelser. Nu provar hon någon helt nytt, nämligen att skriva lättläst.
Hur var det att skriva en lättläst bok?
– Det är kul att ge sig in i en ny genre men det var ganska svårt, nästan svårare än att skriva som jag brukar. Oftast när jag skriver tänker jag inte så mycket på språket, utan det bara flödar. Nu var jag tvungen att tänka efter hela tiden – kan jag verkligen använda det här ordet eller är det för svårt? Och metaforer var knepigt att använda, vilket jag annars gör rätt mycket. Men att skala av språket och samtidigt behålla en bra berättelse var en rolig utmaning, säger Johanna Nilsson.
Inte ”så” självbiografisk
Gemensamt för hennes böcker är att de ofta kretsar kring människor med mycket livsvilja och drömmar. Det gör även hennes första lättlästa bok Poeten i glasburen, som handlar om Mahad, som varit i Sverige i fyra år. Han jobbar som spärrvakt i tunnelbanan men drömmer om att skriva. Varje dag ser han en tjej gå förbi spärrarna, och blir förälskad. Vi får följa hans jakt på den unga kvinnan, som visar sig vara författare.
Många av dina tidigare böcker har haft självbiografiska drag, och tre stycken är helt självbiografiska, hur är det med denna?
– Nja, den är inte så självbiografisk. Det skulle väl vara den där författartjejen då, möjligtvis. Jag var ju också väldigt ung när jag debuterade. Men det är killen som är huvudpersonen i den här berättelsen. Där blev jag delvis inspirerad av en kompis jag hade för många år sedan. Han hade flytt från Somalia för att han inte ville bli soldat och var en stark person som gjorde stort intryck på mig. Sedan tänker jag ofta på personerna som jobbar som spärrvakter när jag åker tunnelbana här i Stockholm. Jag undrar varifrån de kommer och vad de kan ha jobbat med förut. Någon kanske drömmer om att bli författare och sitter och skriver på ett manus där i glasburen?
Text: Karin Skagerberg Foto: Anna-Lena Ahlström