Han gör tonårskillar till bokslukare
Att få tonårspojkar som inte läst sedan lågstadiet att engagerat läsa och diskutera skönlitteratur – det var utmaningen för gymnasieläraren Martin Ahlstedt i Göteborg. Efter flitigt experimenterande har han hittat en metod som faktiskt fungerar.
På Lindholmens tekniska gymnasium har killarna som går första året på VVS- och fastighetsprogrammet just bänkat sig i Martin Ahlstedts klassrum. Många av dem har inte läst en bok sedan de var barn. Nu har de fått skriva en uppsats om sitt förhållande till böcker och läsning – vad de har läst, om de minns någonting av det de läst, eller om någon har läst något för dem som gjort intryck.
– Ofta kommer det fram att de har tydliga, tidiga läsminnen, men att de tappat bort läsningen någonstans under mellanstadiet, säger Martin Ahlstedt.
Det ska det bli ändring på nu. För nu blir det – högläsning. Med stor inlevelse öppnar Martin Ahlstedt den första bok man gemensamt ska läsa, När hundarna kommer av Jessica Schiefauer, och sätter igång. Tystnaden lägrar sig i klassrummet medan han tar klassen igenom det första kapitlet.
Tillsammans en viktig nyckel
Högläsningen, och en därpå följande diskussion för att förstå handling och karaktärer, är första steget i Martin Ahlstedts numera väl etablerade metod för att introducera även de mest läsovilliga bland eleverna för skönlitteratur och fiktiva världar.
– Tidigare ansåg jag att eleverna själva skulle välja böcker och läsa på egen hand. Men det fungerade dåligt. Idag gör vi det tillsammans och hjälps åt med sådant som kan vara svårt, säger Martin Ahlstedt.
Och många stötestenar finns det på vägen. En del böcker kräver en livserfarenhet som saknas i de här ungdomarnas liv. Ofta behöver de hjälp att förstå karaktärer och vad som driver dem. Ibland fastnar de på språket eller har problem med att få flyt i själva läsningen.
– När man kommer över barriärerna blir det så mycket roligare. Alla blir inte läsare för livet, men man kan känna det i hela kroppen när någon faktiskt tar sig över tröskeln. Förbluffande ofta är det någon som först har sagt ’jag hatar det’.
Boksamtal följer upp
Steg två, när introduktionen av bokens handling och karaktärer är avklarad, är vidare läsning på egen hand – delvis på lektionstid – följt av boksamtal i mindre grupper. På Martin Ahlstedts skola är klasserna relativt små, max 18 elever.
– Jag kan dela in klassen i tre grupper om 5-6 elever, och ta hand om dem en halvtimme vardera under en 90-minuterslektion.
Den lilla gruppen är en förutsättning för att alla ska få eget talutrymme. Eleverna ska heller inte kunna gömma sig, utan behöver lite press för att komma förberedda, anser han.
Viktigt att boken engagerar
En bra ungdomsbok, enligt Martin Ahlstedt, ska vara någorlunda lätt att ta sig igenom och ha en engagerande intrig. Han har några egna favoriter, exempelvis Jessica Schiefauers Augustprisbelönade bok.
– När hundarna kommer är en väldigt bra bok som går hem hos alla. Den börjar med att skildra ett vardagsliv som alla kan känna sig in i, ett par ungdomar som förälskar sig. Killarna blir nyfikna på handlingen och hur det ska gå för dem. Men sedan så sker det också ett mord, och kring detta bildas ett större och mycket tyngre tema i boken. Så först kan vi samtala om något de alla känner igen sig i, därefter om något de inte alls känner igen sig i och som dessutom blir mycket dramatiskt.
Att anpassa böcker på olika sätt och att välja rätt anpassning till elever med svårigheter, är något som Martin Ahlstedt finner viktigt.
– I mina klasser använder jag ibland talböcker. Undervisar man i svenska som andraspråk eller har elever med särskilda behov, behöver man förstås lättläst. Det är viktigt att eleverna inte hindras från att upptäcka läsning, av formen som böckerna presenteras i, anser han.
Martin Ahlstedts främsta råd till andra lärare, och för den delen också till föräldrar som vill att deras barn och ungdomar ska läsa, är just att läsa böcker tillsammans.
– Testar man det här även hemma så kommer man att upptäcka att det blir väldigt roliga diskussioner, som ofta går långt utanför vardagen. Kanske lär man till och med känna varandra lite djupare.
Text: Ann-Sofi Holmgren
Foto: Lisa Jabar