Kvinnlig rösträtt i fokus
Kampen för kvinnlig rösträtt skildrad ur en ung killes perspektiv. Varför är det intressant? Läs religionshistorikern och författaren Elisabeth Östnäs förklaring. Hon kommer nu med boken Mod att ta plats, om Teo som hamnar mitt i rösträttskampen för 100 år sedan.
I år firar vi i Sverige hundra år av kvinnlig rösträtt. Men den kvinnliga rösträtten är inte alls så självklar som vi inbillar oss, menar Elisabeth Östnäs.
– Det tog åratal av kamp innan den kom till. Men att få rösta är en grundläggande del av att höra till ett samhälle. I och med den kvinnliga rösträtten upphöjdes slutligen kvinnorna till att bli en del av en värld, och inte som tidigare vara den som tog hand om den privata sfären. Kvinnorna har i alla tider haft en viktig roll i arbetsgemenskapen, så klart, men med rösträtten kom också en syn på dem som fullvärdiga i det offentliga rummet.
Varför valde du att skriva om kvinnlig rösträtt ur en mans perspektiv?
– Det perspektivet är det intressanta, egentligen. Det var männen som hade mest att förlora på att släppa fram kvinnorna. Så varför gjorde man det?
Kvinnlig rösträtt är fortfarande inte en självklarhet i världen. Därför är det viktigt att det finns lättlästa böcker i ämnet, menar Elisabeth Östnäs, eftersom läsarna av lättläst ibland är personer som inte växt upp i ett demokratiskt eller jämlikt samhälle.
– Jag tycker att det är jätteviktigt att slå fast våra svenska värdegrunder: jämställdhet och en likhet inför lagen. Nu är det ju tyvärr inte så, ens i Sverige. Men vi måste kämpa för det.
Att skriva lättläst är svårare än att skriva traditionell litteratur och ungdomsböcker, även om det går snabbare, berättar Elisabeth Östnäs.
– Språket är faktiskt svårare. Det tror man inte. Men om man som jag gärna krånglar till det kan det vara rätt knivigt att få det lätt.
Varför tycker du att det är viktigt med lättläst litteratur?
– För att, som min förläggare sa en gång, att det är demokratisk fråga. Att kunna läsa och skriva är viktigt för att få syn på egna, och andras, rättigheter.
Text: Johanna Theander
Foto: Roger Nellsjö