Löken och litteraturen
Ibland kan en bok öppna upp för möjligheten till riktig diskussion och en lök kan visa sig vara symbol för något mycket större än man skulle kunna tro. I egna ord berättar författaren Kerstin L Hahn om just detta.
Någon visade mig en teckning på en lök en gång. Det var i början på 00-talet. Jag minns lärarrummet där vi satt, jag och kollegan med löken. Jag jobbade som lärare i Sfi på den tiden. Det var en symbolisk lök och som jag minns det handlade den om människan som kulturell varelse. Teckningen skulle visa hur de vanor, åsikter och värderingar vi har liksom ligger i lager utanpå varandra. Eller inuti varandra – beroende på hur man ser det.
Poängen med löksymboliken var att de yttersta lagren av min ”kultur”, mitt sociala jag, är det som märks på utsidan; hur jag klär mig, vilken mat jag äter, vilket språk jag talar osv. De yttre detaljerna kommer av traditioner och vanor som ligger djupare, och allra längst in i människolöken ligger värderingarna. Kollegan sa också hur lätt det är att förändra ett beteende beror på hur starkt knutet det är till lökens innersta. Jag minns bilden på löken och att jag undrade vad det innebar i praktiken.
På den tiden hade jag en sådan där underbar klass man får som Sfi-lärare ibland: många blandade nationaliteter, en hoper olika modersmål, och de flesta kunde inte speciellt mycket engelska. Svenska var alltså både målet och medlet, och vi använde en del av tiden till att läsa en bok på lättläst svenska. Miljön var vanlig svensk vardag med dagislämning, jobbstress och relationer. Det där berömda livspusslet, ni vet.
Just den dagen gjorde boken att vi hamnade i ett samtal om barnuppfostran. Det var huvudpersonens agerande som triggade igång en ström av berättelser, funderingar, åsikter, jämförelser. Det var väl si och så med ordföljden. Men de övade och tänjde sin språkliga förmåga under den där lektionen som jag knappt hade sett dem göra tidigare. Och jag vill påstå att vi alla i rummet för en stund möttes på den gemensamma plats som var ett uppriktigt samtal.
Inte för att jag vill låta ekivok på något sätt, men vi fick verkligen gnugga våra lökar mot varandra. Det hade inte varit möjligt utan den där läsupplevelsen. Och den där symboliken med löken går ju att applicera på en bra lättläst bok också. Det man först ser är lökens yttersta lager: omslaget, det behändiga omfånget, men också de lagom långa meningarna, de inte alltför svårlästa orden. Men längst in i berättelsen bör det finnas en kärna som berör eller ifrågasätter, en kärna som handlar om vad det är att vara människa – i stort och smått. Det är ju faktiskt inte meningarnas komplexitet eller bildernas enkelhet som avgör om berättelsen rör vår kärna. Att sedan hackad eller skalad lök också kan framkalla tårar – det är en annan femma.
KERSTIN L HAHN
Författare & pedagog