TRAS ger struktur i förskolan
Att högläsa en bok för barnen från pärm till pärm, det är en mysig stund. Men det är inte språkutvecklande. Det säger Maud Nilzén, språk-, läs- och skrivutvecklare, som med sitt arbete tillsammans med stadens pedagoger nått väldigt goda resultat ibland annat förskolorna i hemkommunen Kungälv. En central roll i detta arbete har TRAS spelat.
Det var när Skolverket gick ut och sa att det är bra om varje kommun har en språkansvarig som Maud 2008 fick tjänsten som språk- läs- och skrivutvecklare i Kungälv, en av de första kommunerna som nappade på uppmaningen.
– Jag är lärare i botten, specialpedagog, berättar Maud, och jag brinner för det här med barns språkutveckling, det är ju avgörande för hur det sedan går i alla ämnen.
Mauds uppdrag omfattade alla stadier från förskolan till och med nian.
Läsning i förskolan är en medveten aktivitet
Det första hon gjorde var att bilda en språkgrupp tillsammans med kommunens talpedagog och specialpedagogerna i förskolan, där man tillsammans skulle tänka igenom vad man skulle göra och hur man skulle göra det.
– Därefter gjorde jag en förstudie där jag ställde frågor till all personal som jobbade med förskolan. Jag frågade helt enkelt hur man läser för barn. Svaret blev att ”vi läser före vilan, vi läser innan maten” och liknande. Det var inget planerat, ingen djupare tanke kring det rent språkliga. Och det blev samma svar även när man frågade på andra håll i landet. Ingen tanke på vad man läste eller ”hur ska jag få det här språkutvecklande?”
TRAS verktyg för pedagogerna
Beslutet i Kungälv om en språkutvecklare var ett politiskt sådant. Det beslutades också om en röd tråd genom arbetet – Maud tog fram en handlingsplan – och att det verktyg som skulle användas i förskolan skulle bygga på TRAS olika indelningar.
– TRAS var ju redan känt på sina håll, berättar Maud, men kunskaperna var spridda. Så det vi gjorde var att starta en utbildning för all personal inom förskolan i Kungälv. Vi träffade de anställda totalt sex gånger; fem gånger i följd plus en uppföljning. Efterhand har även alla nyanställda fått gå samma utbildning. Så numera är all personal bekant med vad TRAS är, vad de olika ”tårtbitarna” står för. Och de har fått träna sig i att använda TRAS, hur man praktiskt går tillväga när man tittar på barns språkutveckling. TRAS erbjuder ju ett gemensamt språk och en begreppsvärld för att kollegialt kunna prata om ”vad ÄR barns språkutveckling?”.
– Men, betonar Maud, vi är väldigt noga med att TRAS används för att utveckla verksamheten, för att utveckla pedagogerna; hur de planerar och lägger upp vardagen.
TRAS hittar svackor i verksamheten
Hennes kollega, specialpedagogen Vivi Hedevåg, instämmer:
– I motsats till skolan ska vi inte bedöma barn, inte jämföra dem med varandra. Vi har ju inte de uppnåendemål som finns i skolan. I vårt fall handlar det mer om när personalen klurar på något barn och hur långt har egentligen det här barnet kommit i sin språkutveckling, som man kan använda TRAS-schemat som ett underlag och stöd. Och om man då får fram ett resultat att ”här dippar det” vet man också lättare vad man då kan vidta för åtgärder i sina samlingar eller måltidssituationer eller i andra situationer.
– Nästa steg blev att vi startade ett Språkotek, berättar Maud. Det är som ett bibliotek där vi köpt in mycket material som ska stimulera, där vi har massor med material som vi har organiserat utifrån TRAS olika tårtbitar. Som ett bibliotek sett genom ett TRAS-filter.
Vivi utvecklar det hela.
– Vi har ett grönt skåp och ett rött skåp och ett blått skåp, de tre TRAS-färgerna. De innehåller inte böcker utan annat övningsmaterial. Till exempel när pedagogerna kommer och beskriver att ”här har vi ett barn där det är lite klurigt kring samspel”, då har vi golvpussel i det blå skåpet som stimulerar till samspel och kommunikation när man lägger det. Handlar det om uttal eller dåligt ordförråd och hur man stimulerar det, då går vi och tittar i det gröna skåpet. Och så vidare.
Viktig lära sig nytt
Men utbildning räcker inte. Det behövs även fortbildning.
– Vi började med nätverksträffar med vad vi kallade språkpiloter, säger Maud. 50 personer, från förskolan och pedagogisk omsorg, som vi i språkgruppen träffade två gånger om året för att fylla på med de senaste rönen. Sedan hade dessa 50 ansvaret att gå tillbaka till sina verksamheter för att sprida de nya kunskaperna och stötta upp. Nu är organisationen ändrad, så nu kallas det ”kompetensutvecklingsträffar”. Då träffar vi 100 språk- och kunskapsutvecklare, en från varje förskoleavdelning. De här träffarna är uppbyggda på att vi presenterar något nytt forskningsmässigt, några pedagoger visar konkret hur de jobbar med någonting utifrån tanken om barns språkutveckling och sen brukar vi avsluta varje träff med att vi djupdyker i någon av TRAS-tårtbitarna.
– Vi har också ett samarbete där vi har i ett slags styrgrupp, tre förskolechefer och vår språkgrupp, där vi planerar långsiktigt för kompetensutveckling. Vi har en gemensam studiedag varje termin för all personal i hela kommunen med syfte att stärka vår handlingsplan. Ibland kan det handla om samspel, ibland språkutveckling och så vidare.
Föräldrarna engagerade i läsningen
Även arbetet ute på förskolorna utvecklas hela tiden. Senaste delprojektet handlar om kapprumsbibliotek. Det ska vara ett enkelt sätt för föräldrarna att låna en bok med sig hem, och barnen blir ju delaktiga i drivet; ”mamma, pappa, nu vill jag låna den boken” – på så sätt får man även med sig föräldrarna i språkarbetet.
– Vi vill hjälpa föräldrarna också, menar Maud. Läser man en bok från pärm till pärm är det en mysig stund, men det är inget språkutvecklande. Samtalet runt boken behövs också för att stimulera läsförståelsen när man är så liten, till exempel ”vet du, när jag var liten …” och ”vad tänker du om det här?” och så vidare. Då får man igång tankarna kring texten, vilket är en förutsättning för god läsförståelse. Det bidrar till en förstärkning av ordförrådet, som ju en av de viktigaste bitarna för att bli en god läsare sen. Du behöver förstå 90-95 procent av orden i en text för att ha glädje av den.
Målen tydliga
Vad har man då sett för resultat av de här årens målmedvetna språkarbete?
– Det vi kan se i förskolan är att där idag finns en medveten personal, som fått ett gemensamt språk i ämnet, säger Maud.
Och Vivi håller med.
– Det är ju svårt att direkt mäta resultat i förskolan eftersom vi inte gör några resultatbedömningar på det sättet, men vi specialpedagoger som samverkar med logopeden här, har ju noterat att listan över de barn som vi samverkar kring är ca hälften så lång nu jämfört med för fem-sex år sedan. Likadant lyfts frågor och funderingar kring språkutvecklingen från förskolelärarna tidigare idag, innan problemet hinner bli så stort. Det är inte lika mycket ”vi väntar och ser”. Det är lättare att vara proaktiv än reaktiv.
Mauds arbete sträcker sig numera långt utanför Kungälv. Hon har arbetsuppgifter på nationell, regional och kommunal nivå.
– När jag fick rollen som kommunal språk-, läs- och skrivutvecklare sökte jag stöd av Skolverket, som undrade ”vad behöver ni olika språkutvecklare?” berättar hon. Jo, vi behöver träffas tillsammans och få stöd. Jag ingår i en referensgrupp på NCS, Nationellt centrum för språk-, läs- och skrivutveckling på Skolverket. Vidare är jag samordnare för Västra Götalands kommunala språkutvecklare, totalt 50 kommuner, ett arbete som jag driver tillsammans med Universitetet och RUC, Regionalt Utvecklingscentrum. Det innebär att jag flera gånger per termin är på NCS i Stockholm och får egen utbildning och stöd.
– Dessutom är jag ansvarig för Läslyftet i Kungälvs kommun men har också startat utbildning för ett 30-tal av Västra Götalandsregionens handledare i Läslyftet. Och snart är det dags gör Läslyftet i Förskolan.
Sammanfattning
Om vi sammanfattar dina erfarenheter, vad är dina viktigaste råd till pedagogerna för att sedan få en god läs- och skrivutveckling i skolan?
- Jag måste se vilken grupp jag möter, vilka barn har jag framför mig? Se individerna! Vilka erfarenheter, intressen och behov har de?
- Först därefter kan jag planera min undervisning; efter gruppen, styrdokument, forskning och väl beprövad erfarenhet.
- Sen ska jag jobba oerhört mycket med stöttning. Göra gemensamt, pröva tillsammans, läsa och samtala om texter, skriva texter tillsammans. Om man ska lära sig att skriva en argumenterande text eller en återberättande text eller annat, då måste vi först göra det tillsammans. Vi samtalar väldigt mycket. Min undervisning ska erbjuda allas delaktighet. Då får barnen en arena, en plattform, där samtalet och reflektionen är lika viktigt som att läsa och skriva. Barnen får veta att deras erfarenheter, intressen, tankar och reflektioner är viktiga, att de är någon att räkna med – och sen är det lättare att börja arbeta självständigt.
Text av Peter Birgerstam